Det känns inte som det brukar och jag vet inte vad jag gjort för fel.
Levande jag vänder, bakom mig finns mer än framsteg.
Jag trodde inte alls att vi kunde dö. 
Väggarna omkring mig, allt som både dör och växer...
Jag vet inte vart jag står, men stannar.
Alltid lämnar efter, det vi borde gjort för oss.
Hör på alla orden, glömmer inte bort att vara rädd.
Inte framåt mer, känner väggarna, omkring färgar allt mitt eget fel. 
Drömmer om min barndom, ser inte längre ut.  Väggarna  omkring mig
skulle ju lämna mig till slut? 

Alltid förhindrad men många som undrar, man kan bara förlora en gång? 
Vi har ändå ett eget sett att förfölja oss själva.

Mamma var en storm som inte lämnade någon oberörd.
Lika vacker som berdus yvde hon in våra hjärtan med full styrka och tog sin plats. Fick väl oss alla en eller annan gång att tappa hakan.
 
"Gapar man så hörs man" - och jag är väl inte den enda som fått hålla luren 30 cm från örat om man talades vid i telefon? 
Hon var grädden på mitt mos. Ärlig på gott och ont.
Och förmodligen också den människa jag aldrig lyckats lura med några charader, för hon märkte alltid när något var fel.
Den som stod mig närmast, den som kände mig bäst.
Den som jag kommer alltid önska finns kvar när solen stiger.
 
Livet kan vara en uppförsbacke att springa i. Man lär sig i livets hårda skola och allt det där..
Lika snabbt som mamma lärde mig det, gav hon mig också trygghet i att när man tillslut tar sig upp för den där förbannade uppförsbacken. Så kanske om man visat tillräckligt med jävlaranmma eller bett på sina bara knän högt nog, finns det tid att pusta ut ett tag.
 
En tid med mer ro och färre tårar. Där det kärlek inte krossar våra hjätan utan förgör våra rädslor. Men man måste ta sig upp, och för att göra det aldrig ge upp. Hur meningslöst och tröttsamt det än är att stå och stampa. 
 
Det kommer jag alltid bära med mig ochhålla fast vid, lika hårt som vid henne.
För att leva kvar i hjärtat och minnet hos dem vi lämnar är inte att dö.
Tack mamma, jag hoppas du tar vid när min tro blir svag.
Älskar dig.
 
 
 
 
Orättvisan av att du förtidigt rycktes ifrån oss.
Sommarnätterna som hann att ljusna. Din hunger på livet. Din fantastiska styrka. (inte den fysiska bevisligen då du tappat både min syster och mig i backen)  Du var alltid så glad. Ditt leende, som lyst upp våran värld även under livets svårare stunder. Nu, tusen små frekvenser över de nio år jag fick äran att känna, krama om, och vandra med dig, vägrar lämna min näthinna. Jag gråter och saknar, ler och minns. Tack Håkan, vi glömmer dig aldrig!


Överkörd av influensa sen en helg av högt och lågt med världens bästa familj. I förra livet, det ständigt nya som tar start var måndag släppte jag kontrollen, i det innan dess var jag helig. Och i detta suddar jag ut de skapaste kontrasterna och söker gråskalan någonstans därimellan. Älskade älskade lagom. 

Så var det måndag igen och den här eran av tomhet, total dekadens och gråtonani med chipssmulor på magen MÅSTE ta slut. Fylla det där förbannade vakumet med lite vett och fason, en stor dos jävlaranamma, och jag jag jag.

Det här är hösten 2013, och snart äntligen den tiden på året det är tillräckligt kallt för att rita kukar på folks bilfönster. Låt oss alla vara jävligt lyckliga!

Nej, jag skojjar inte.
Jag har varit nära döden i flunsa, blivit bankrutt på körskolan, men sedan verkligen försökt kväva mina sista demoner i blöt huvudkudde. För nu är det hög tid att se ljuset i tunneln. Två helgveckor kvar på jobbet, fyra till semester, fem tills Levis kommer hem och uppkörningen är spikad. Highfuckingfive!


Känsla efter "morgonrunda": Svettig och världsbäst!

Fortfarande evig 20årskris med skrivkramp.
Vet inte vad jag gör, vad jag vill. vart jag ska eller hur jag ska komma dit.
 
Stresstränar inför beachen, (började i dag och förväntar mig resultat i morgon). Slutat smika mig på så gott som heltid, stör mig fruktlöst på en kund som inte bara ser ut som ett tvättäklta pervo utan glor som ett också. Är pank, ler endå brett när jag dansar. Fått tvångstankar om hur folk ser ut nakna och stirrar allt för ofta ogenerat rakt deras skrev. Fått tidernas bästa sommarschema, äter förtaskigt, saknar min bästis. Bestämt mig för att på riktigt sluta dricka sprit. Pratar, sjunger, gapskrattar och rapar rakt ut.
 
Samma sak fast annorlunda, nu vet ni.

Fuska, bluffa, syna. Har du rätt kort, eller finns dom i sjön?

Och plötsligt hände det. Ödet, slumpen, livet smällde till mig med en ninjaspark rakt i nyllet. Det här var var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, när jag släpade mig fram på bara knän under skenehimlen och skrek i desperation att "nu får det FANIMEJ hända något".
I går kväll bestämde jag att det värsta var nu förbi. Att jag skulle släppa in vårsolen i mitt hjärta på riktigt, börja leva igen istället för att bara vara en zombie vid liv och aldrig utmana herren igen.  Punkt och slut.
 
Tillbaka till ruta ett alltså, ytterligare en erfaranhet som skavt på hjärtat, själen och tron på att man är immun mot precis allting. Jag vet inte exakt vart jag ska leta efter hon som la benen på ryggen och skräckslaget försvann, eller vad jag ska locka med, men jag vet att hon kommer tillbaka. Alltid. Förr eller senare.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tåget rullar snart hemmåt, i såpass sprillans nya skrikiga löpardojjor att dem nästan är självlysande. Lite frustration fattigare, fortfarande mätt på söndagssynd och en seger rikare på två ben. På gång, laddad och tänd för att genomlida ett par timmar i skolbänken och riskutbildning ett. Telefonen har redan ringt, och jag har redan svarat "Nej tyvärr, inte i dag hoppas det löser sig endå", för nu har jag satt pris på min kommande frihet. Närmare 13000 svenska kronor, minst redan två liter handsvett och skav mot svettig panna klistrad i teorinbok som jag nu går till sängs med var kväll.

På lördag är det dags, ett år klokare, ett år äldre. Lite av en upphottad antikvitet som ska väderas, hyllas eller förkastas. 23 år av förmestadels total förvirring och osmaklighet, hipp hipp hurra! Så man har yrt runt i den där förbannade garderoben och rotat. Matchat fel, klätt sig i för stora skor, kännt sig obekväm. Maskerat mig. Framhävt, döljt! Gråtit i fustration när ingenting passade. Tills jag gjorde som kejsaren i den där barnsagan och sydde upp den vackraste och förgstarkaste kostymen av dem alla på mitt bara skinn. Och precis som i sagan är det bara dem
som är smarta nog som ännu kan se dens prakt.

dagens verk. Och ja, kompassen är faktiskt helt perfekt cirkelformad, bara jag som gör något lurt med handleden.

 Det känns som att det är måndag.
Den där tunga känslan i magen, sanering och planering.
Stakat ut datum och påförhand bestämt mig för att vara förbannat lycklig och tillfreds med min tillvaro just då.
Dock oroar jag mig väl mer en aning för vad man ska äta? när man ska väga sig? och sedan försöker kalylera hur mycket ork och vilja man har för någon slags målsättning. 
Minus fem kilo fett till den 8 juni, det är ju näst intill perfektion och så rimligt det kan bli. (Alla brudar vet att man ALLTID behöver gå ner typ fem kilo) Alltså, 41 kilo delat med 22 månader är sumerar 1,8636363616164 kilos viktnegång per månad. Om man då tar bort decimalen är det också ungefär lika många skoskav och gånger man har velat ge upp. Varesig det blir någon sälenresa för min del eller ej, väntar endå minst 30 dagars avgiftning och späldiet från hela livet.
Vad gör vi? Nu kör vi.
 
 
 
 
 
Redan i mellandagarna satte jag mig ner, försökte få min pulvermoshjärna att först demolera och sedan summera året 2012. Låt oss säga just så där, jag blev mest sittande förstummad av den häpnad att det det var över, slut och snart förbi oss. 365 dagar. Endå ett fåtal av dem, kanske bara endast timmar, minuter och sekunder man verkligen levt istället för att bara vara vid liv när allt kommer till kritan.
Känslan "nöjd" blir en julklapp till mig själv, därför ska jag inte älta gamla härliga fylleflosker, missöden eller något annat. I morgon börjar det nya livet, och just därför är allt gammalt nu glömt och förlåtet. (tillockmed veckans fjärde omgång 3-rätters) Förlåta, är ju faktiskt en fantastiskt bra början.
En jävla ninjaspark från den nya förbättrade personen jag tänkt mig  att bli detta året. Men efter som saker och ting verkar ha en förmåga att aldrig bli som man tänkt sig endå, kommer man väl endå sluta som korsfäst för sina egna eller någon annans synder skull. Den dagen den sorgen. Planerar endå att hänga där så där snyggt jesusmager, med tusenlappar utstickandes ur underkläderna och ett leende på läpparna.
 
Gott nytt mina vänner.
 
 
 
 
 
 
Skulle ha klippt mig i dag. Inget sådär vulgärt och vågat som förr om åren, jag är för fäst vid tanken på att min röda kaluffs är mitt signum nu.
Men topparna skulle kapas, luggen skulle kortas och jag skulle för första gången på ett år äga någon slags frisyr förutom trassligt lång lejonman. Men frissan kände sig fysiskt ur balans, så jag får hålla på den spänningen någon vecka till.
 
Har en helt galen helg framför mig.
Skene - varberg - halmstad - varberg - skene.
Fredagsmys, förfirande av jul med syskon och syskonongar, nagelbitande innebandyspänning, kollektivhäng med lådvin hos en väldigt saknad vän, ångestklump i magen på vägen hem.
Älskar livet!