sutch a fine day.


Du kan om du vill, du vill så du kan!

Ny vecka, fler arbetstimmar och nya mil. GAH.
Försöker bibehålla tålamodet trotts att fredagskvällen verkar oändligt långt bort. Även om bristen på energi skaver ständigt under ögonlocken och ömmar över möra lemmar.
Det får bara gå helt enkelt.

Nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta sig en liten rök, och tillbe kaffekoppen bara en gång till.
Ha en fin dag.













Res dig upp och gå!


På eran begäran.

Ni begärde, jag gav med mig och leverar trotts att jag mer än gärna hade hållt er på halster ett tag till. "Nu/då bild"...
Inte ett ord till nu, tack.




En obehaglig bekännelse.



Vi har alla varit där.(inte jag såklart det skulle jag aldrig våga erkänna, men säkert alla andra)
Suktat, trånat, skrattat tillgjort åt saker som egentligen är helt humorlösa. Varit helt fantastiska precis hela tiden, köpt nya underkläder, hetsbantat, släppt ut vårat hår och kastat med det förföriskt. Pratat i timmar om saker man inte egentligen har någon aning om, förskönat, förbättrat, spelat spelet med sina bästa pjäser.
Rubbat hela vår exictens för en annan människa.
För att han ska vilja ha mig.

Det gör så förbannat ont. Obesvarad kärlek.
Sådär så att man vill kasta sig handlöst i marken. Slå nävarna blodiga i asfalten av fustration och hålla andan tills man blir helt blå i annisktet. Precis så ont gör det.
Sedan gråter man för att man är en sådan otillräcklig människa, fast att man har gjort så gott man kan.

Okej, det kanske hände mig också...

P.s Fia är bäst!






Dagens agenda.

Solen lyser över ett snötäckt apberg. Det är tonfisk på lunchmenyn av den enkla anleding att det är tisdag och då äter man fisk. I min "halvledighets"-anda sitter jag passivt häller i mig kopp efter kopp och sitter in mina nya fullkomligt astajta jeansbyxor.
Jag har en deadline. Klockan 15 skall mitt kaosaktiga hem vara i ordning och reda samt dofta en fräsh bris av citrus.
Levernet för månad februari ska vara budgeterat, och inköpslista på bra energikällor skriven. Sedan ska jag ta mig en promenad iförd solglajjer och ett leeande på läpparna. Lyssna på glada SKA-toner och fnissa åt livets ironi.
Sen lägger jag min sista femtiolapp på en powernap i solariet och går till jobbet i en stank av bränd hud, välmående och skrytsam självkänsla.

Ha en bra dag!


Allt handlar om attityden.

Vad är stolthet? Självständighet?
Att det inte blivit bloggat på ett tag beror inte på avsaknad av krektivitet eller lusta. Utan att min trådlösa uppkoppling totalt kukat ur. Ett desperat rop på hjälp, sedan svalde jag hårt när jag föll för trycket och kopplade in en sisädär 20meters jävligt osmisdig sladd i skiten.

Det är måndag, dag 8 på mattan.
Har redan bestämt mig för att detta ska bli världens bästa vecka. Att jag ska må så bra och prestera helt jävla fantastiskt. Arbete, välfärd, hälsa och vänskap framför allt!







Regression 2.0

Är hos mamma nu, känner inte för att åka hem igen. Försöka vara vuxen, tacksam, stark, stå ut med mig själv.
Vill stanna här föralltid. Krångla med maten, föra krig mot krig mot stormarna längs havet, stjäla fler sockar.
Hållas avskrämad och få betee mig som en bortskämd snorunge ett par dagar till.

Snälla?




 


Slutslarvat.

Dags för det här WT:t att ta en 20-dagars.

  • Absolut alkoholfritt.
  • Bra mat.
  • Glada tankar.
  • Friskluft.
  • Sömn.



Lev väl.


Känslan av...

Ångest, av den elakaste formen då man får kippa efter luft.
Jag flyger högt och lågt, studsar på väggarna, försöker hitta svar.
Vad har jag gjort mig själv orätt den här gången?
Tar en livlina, ringer en vän och försöker inte gråta. Man får inte gråta för att det är synd om sig själv.
Hon trevar och försöker se det, det som är så uppenbart, enkelt och lättlöst.
Jag biter mig i tungan, låter henne ha rätt för det är inget fel på mig eller hur?

Kanske behöver jag bara försvinna lite, tagga ner, fokusera på en sak i taget.
Självmedicineras med förnuft, måtta och det som är äkta.
Inte kaka på kaka, applåder och spel för gallerierna. Bestämma att jag behöver inte vara där och att jag behöver inte bekräftas. Inte precis hela tiden i alla fall.  

Det finns ingen anledning att oroas, allt kommer bli bra.


















Mitt livs bästa ögonblick...

Har jag varje dag. Fint va?

Lite till löfte mycket till strävan.

  • Inte slösa energi och tid åt envägs-relationer. Försöka säga ifrån, och försöka säga nej.
  • Skaffa en tatuering.
  • Sluta romantisera, sublimera och överanalysera precis allting. Bli lite mer realistisk så att säga.
  • Vara snällare mot min familj.
  • Inte äta chips framför datorn.
  • Sluta vara så förbannat vettskrämd inför andra brudar.
  • Vara precis njutningsbart ekonomisk.
  • Bli snällare mot mig själv.
  • Ha det bästa och roligaste året möjligvis en gång till.

 


Ännu en seger.

Jag kände mig tom, sur och sorlig. Den där stunden Levis släppte av mig på parkeringen till min miserabla vardag. Det hade varit en ganska tokig lördagskväll, en lat söndag och en riktigt skön måndagsförmiddag i Ramsholmens naturresevat. Men det var också slut och från skyn föll vita flingor. Fuck off.
Men visst lät jag mig glädjas av förståelse, fantastiska arbetskamrater, tanken på att SVT skulle visa metallicakonserten från ullevi i sommras, att Thildemupp gästar i morgon, och att allting ordnar sig precis hela tiden för mig endå. Den sista bitterheten som besatt min kropp lyckades jag dessutom sparka av mig i den förbannade snön.

Livet leker, glad tjej, ses på fredag!Tack.






Jaha, okej då var det eventuellt dags igen...

Det är onsdag och jag försöker bestämma mig för om den kommande helgen kommer få bli den sista med gänget. I alla fall för ett kort tag. Jag behöver slita. Arbeta, motionera, reflektera, fokusera, prioritera, städa.
Besegra svackan och bli mitt allra bästa jag.

Och nej, det är inte livskris nummer 652 i ordningen.
Det är mitt liv 2012 med all glädje och lust.


<3


Om

Min profilbild

Hanna

RSS 2.0